Min kille är nog den mest paranoida människa jag mött. Och han gör nästan mig paranoid också. Det kanske beror på hans karriärval, vad vet jag, men han är värre än den värsta hönsmamma. Igår när jag skulle tralla ut på en promenad på kvällen, så fick jag knappt det för honom. Eller jo, om jag tog med mig en kniv. Vilken jag  såklart vägrade, man kan ju inte vandra runt med en jävla kniv, vem är dåren isåfall? Kompromissen blev att jag tog med mig telefonen och en gaffel. Våldtäktsmän och mördare i Ludvika; se upp, Ich bin ARMED!

Han gör ju dessutom att jag blir paranoid (inte nog med att jag efter hans påverkan vill ha tusen lås och larm på huset liksom). Sen när jag vandrade runt där ute (med gaffeln tryggt i fickan) och så möter jag det läskigaste man kan möta där ute. En man med en hund! Det kan ju verka harmlöst för en annan, men en gång läste jag en novell om en brud som blev ambushad just därför att hon inte trodde att det var någon fara. För att han hade hund. Vad tänkte hon där egentligen? Jag menar: 1. hundägare är läskiga som fan 2. uppenbarligen var och är det ju inga problem med att hitta en lyktstolpe att binda fast hundkopplet i (buurned). Hur som helst, har män med hund alltid skrämt mig efter det. Som om det inte var nog, efter det såg jag en annan man som kom gående med orange väst och ett freaking gevär (!?). Plötsligt kändes min lilla gaffel vääldigt liten och lam.

Sådana är vi. Så att ni vet. Hej!