JAG HAR GÅTT OCH BLIVIT SÅDÄR KÄR NU IGEN. Det slog mig, att han är sådär perfekt att jag blir imponerad att han kan ens låter andra människor röra honom. Hade jag varit honom (brandon flowers alltså, som han var kanske snarare) så hade jag enbart älskat mig själv, all empati eller ödmjukhet hade försvunnit totalt. Narcissist tror jag det kallas. Fast jag skulle inte behöva mer än min egen bekräftelse, alla är ju ändå dåligare. Tänk vilken tur att Gud skapade mig utan the good looks och en fin röst, jag hade förmodligen varit riktigt odräglig. Därför blir jag så imponerad när fina och allmänt bra människor är snälla, eller åtminstone uppför sig som en normala människor. Eller, så är det bara jag som idealiserar människor lite väl ibland. Och som dessutom har en sån där period då jag enbart lyssnar på the killers. Ja, och westlife då, men bara när jag vill jävlas med henke.