Vet ni att jag älskar verkligen det där ljudet som kommer när någon startar en konversation med en på msn. Ni vet det där pluppandet som inte låter helt likt när som när någon bara skriver. Associationer ni vet och alltid denna nostalgi. Jag minns en internetförälskelse jag hade en gång, han hette Julian och jag hade aldrig träffat honom men som jag nu är kan jag lätt bli överförälskad i någon ändå. Vi bråkade jämt även fast vi inte ens kände varandra och talade hela nätterna tills kvinnofängelset sändes, då tog vi paus för att sedan komma tillbaka och diskutera vad som hade hänt. Rätt charmigt ändå. Iallafall så är ju jag sådan som aldrig ringer till folk, jag anser ungefär att om de nu hade velat prata med mig hade de ju ringt mig och därav skriver jag aldrig till folk på internet heller. Så varje gång han skrev till mig dog jag ju utav lycka, när det töntiga pluppandet äntligen kom. Ja, ni ser rätt jag ältar minnen jag har haft med msn-ljudet.  Det som allt annat tar jag väl som bekräftelse. Det värsta ljudet som finns är däremot ljudet av min dörrklocka. Samma panik kommer alltid, vem i helvete det kan vara. Och skräcken när man sätter ögat mot titthålet och någon Gud förbjude, stirrar tillbaka. Jag blir alltid lika rädd. Jag är så paranoid att det nästan är givet att det jag slutligen kommer dö av är en hjärtattack. Just ordet hjärtattack är rätt fint ändå. fast allra helst vill jag dö av för mycket kärlek. På tal om associationer så har C sagt att han minns när vi först blev ihop när han känner lukten eller kanske snarare smaken av pepsi max blandat med rök. Det är rätt gulligt tycker jag även om det kanske inte är just mina två svagheter här i livet som jag helst vill förknippas med.