Ah, ni anar inte. Jag har inte ens träffat henne än men jag är helt övertygad om att min favorit på hela jorden äntligen har bestämt sig för att pluppa ut. Igår gick jag runt som på nålar och var orolig över min syster, idag kan jag inte sova för att jag är så himla exalterad. Är det verkligen såhär att bli moster eller är jag som vanligt, lite väl idealiserande över en helt vanlig händelse? Nej, jag tror det är speciellt. Visserligen föds barn varje dag men inte min bebis. Och jo, visst fan är det min bebis också. Nu är nästa steg att få träffa den och därefter sätter operation "få bebis att säga sanna innan hon kan säga mamma" igång. Det går nog galant ska ni se. Fick just en bild av mamma på den lilla krabaten och även om mamma babblade på om att den var lik Erika så såg ju jag direkt att det var mig den var lik. Duh. En till Sanna, precis vad världen behöver!