Så var helgen äntligen här! Med betoning på så, var, helg eller här. Iallafall inte äntligen, för helger är inget jag uppskattar längre. Det innebär bara en jävla massa ledigt folk som tar upp plats. Och för en arbetslös kvinna är alla dagar lika varandra. För att tala klarspråk: Ich clibe das walls.

Var nyss nere och släppte ut katten, så om fem minuter vill han väl in igen. Han inser aldrig sitt bästa förrän jag struttat ner de tre trapporna och släppt ut honom. Sedan vill han in, för att sedan glömma av hur kallt det är, och vilja ut igen. Fram och tillbaka, all day long. Buäh. Dessutom så stinker hela trappen av parfym. Ungkarlsparfym, när den är som absolut jävligast. Små pojkar har inte bara kass smak, de måste totalt dränka sig i skiten också. Att jag kommer dö av en astmaattack en vacker dag råder det inga tvivel om, frågan är bara om trappan eller Mr parfymaffär tar mig först.